Debattartikel
Sydsvenskan 17 november 2011
Göran Hägglund, Socialminister

"Resistenta bakterier en ödesfråga"

Hotet från bakterier som utvecklat resistens mot antibiotika är i många avseenden jämförbart med klimathotet; det är en ödesfråga för mänskligheten - och det känner inga nationsgränser.

Därför måste också lösningarna vara gemensamma.

I samband med den Europeiska antibiotikaresistensdagen på fredag presenterar EU-kommission en ny handlingsplan för att mildra effekterna av resistensproblemen. Strategin är till stor del resultatet av hårt svenskt arbete under och efter det svenska ordförandeskapet i EU 2009.

Bara i Europa dör varje år 25 000 människor till följd av infektioner som orsakats av multiresistenta bakterier. Tyvärr talar allt för att siffran kommer att stiga.

Det som händer är att bakterier utvecklar motståndskraft mot ett eller flera antibiotikapreparat. Infektioner orsakade av resistenta bakterier kan då inte behandlas med de preparat som bakterien är resistent mot.

Resistens kan uppstå vid all användning av antibiotika men problemen förvärras av att antibiotikaförskrivningen är, och under lång tid varit, allt för vidlyftig. Bristande vårdhygien ökar risken för smittspridning och bidrar till att problemen förvärras ytterligare.

Fram till 1970-talet utvecklades en lång rad nya antibiotikapreparat som effektivt kunde möta resistensproblemen. På senare år har mycket få nya antibiotika nått vården. Att få fram nya effektiva mediciner är förenat med betydande vetenskapliga utmaningar. Därtill är de ekonomiska incitamenten för läkemedelsbolagen relativt små.

Antibiotika är en fantastisk upptäckt. Nästan alla svenskar har någon gång fått välbehövlig lindring för vanligt förekommande infektioner som halsfluss, bihåleinflammation eller öroninflammation. För behandling av svårare sjukdomar har betydelsen av antibiotika varit direkt avgörande. Syfilis och tuberkulos är exempel på sjukdomar som tidigare tog mängder av människoliv, men som i dag nästan utrotats från vår del av världen.

Antibiotika är också en hörnsten i den moderna avancerade vården. Organtransplantationer, större kirurgiska ingrepp och cellgiftsbehandlingar skulle överhuvudtaget inte vara möjliga att genomföra utan verksamma antibiotika. Detsamma gäller vården av för tidigt födda barn.

Behandling av könssjukdomar, infektioner efter graviditet och förlossning - vilka är avgörande för kvinnors hälsa - samt infektioner hos nyfödda kräver tillgång till effektiva antibiotika.

Om vi inte agerar kraftfullt och omgående måste vi bereda oss på en framtid där sjukvårdens möjligheter att behandla och lindra svåra tillstånd kraftigt beskärs. Var och en kan förstå konsekvenserna av en sådan utveckling.

Därför har regeringen, tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting beslutat att höja kraven på landstingen. Inom ramen för regeringens patientsäkerhetsarbete, för vilken vi avsatt 2,5 miljarder kronor de närmaste åren, ska landstingen bland annat minska förskrivningen av antibiotika och samtidigt säkerställa att det lokala arbetet med att minska resistens ges rimliga resurser och hög prioritet. De landsting som uppfyller kraven kommer också att belönas ekonomiskt.

Men höga ambitioner räcker inte. Resultatet från det första året är tyvärr nedslående. Bara tre landsting lever upp till målen om att minska antibiotikaförskrivningen i öppenvården. Fem landsting har överhuvudtaget klarat av att minska sin förskrivning jämfört med föregående år.

Landstingen måste nu visa att de tar problemet på allvar och att förskrivningen blir mer rationell och följer gällande behandlingsrekommendationer.

Situationen på europeisk och global nivå är värre än någonsin. Det förtjänar att upprepas: I Europa dör 25 000 personer varje år till följd av infektioner orsakade av multiresistenta bakterier. På många håll i tredje världen är situationen än allvarligare.

Här finns tydliga och relevanta likheter med klimathotet och den globala uppvärmningen. Inget land bär ensamt skulden för utvecklingen. Ingen nation kan ensam lösa problemen. Och precis som med klimathotet så är det människor i de fattigaste delarna av världen som drabbas först och hårdast. Här krävs gemensamma krafttag som helst skulle ha genomförts igår.

Sverige har anledning att känna stolthet. Bärande delar av den handlingsplan som EU-kommissionen nu presenterar skulle inte ha kommit till utan våra insatser.

Kommissionen föreslår tolv åtgärder för att stävja problemen, bland annat en satsning på forskning, utbildning av vårdpersonal, åtgärder för att få ned användningen av antibiotika hos djur, motverka onödig användning hos människor samt att motverka spridningen av infektioner och öka kontrollen inom vården.

En av de viktigaste delarna handlar om utveckling av nya effektiva antibiotika. Om nya preparat ska fram behövs nya samarbetsformer för att sådan forskning verkligen ska bedrivas. Under det svenska ordförandeskapet lades grunden till ett samarbete mellan EU:s medlemsstater, kommissionen och läkemedelsföretagen, något som nu tar ytterligare form.

Internationellt har vi, utöver arbetet inom ramen för EU-samarbetet, tagit en rad initiativ på området. Regeringen har en strategi för arbetet inom WHO där antibiotikaresistens är en högt prioriterad fråga. Genom svenska idéer och insatser har EU och USA inlett ett omfattande samarbete för att minska antibiotikaresistensen. Ett bilateralt samarbetsavtal mellan Sverige och Indien har resulterat i att Indien nyligen lanserat en landsomfattande antibiotikastrategi, för att nämna ett par exempel.

Antibiotika är en oerhört viktig del av sjukvården. Men det är också en ändlig resurs. Om världens nationer inte inser allvaret i detta kommer decennier av medicinsk utveckling att omintetgöras. Hundratusentals människor kommer att dö i till synes harmlösa infektioner. Sverige har tagit på sig ledartröjan i den globala kampen mot antibiotikaresistens och vi är fast beslutna att vara en aktiv del av lösningen.