Sveriges förbindelser med Turkmenistan

Sverige har begränsade bilaterala kontakter med Turkmenistan, som länge självpåtaget isolerat sig från omvärlden. Sedan EU initierade sin Centralasienstrategi i juni 2007 har kontakterna med unionen ökat i omfattning och ett partnerskaps- och samarbetsavtal mellan EU och Turkmenistan inväntar ratifikation av unionens medlemsländer och Europaparlamentet.

Turkmenistan i dag

Turkmenistan utvecklades under president Saparmurat Nijazov (se nedan) till en enpartistat där presidentens makt är total. Såväl parlament som regering saknar reellt inflytande och politisk opposition är i stort obefintlig. Turkmenistan har kritiserats av internationella människorättsorganisationer för bristande respekt för de mänskliga rättigheterna. Turkmenistan är dock det land med mest homogen befolkning i regionen och har därför undvikit till stor del den etniska spänning i befolkningen som de andra centralasiatiska länderna upplever.

Turkmenistan är världens fjärde största producent av naturgas och har även oljefyndigheter som tros vara betydande. Ett antal länder och utländska företag deltar i arbetet med att bygga upp Turkmenistans energisektor, som antas kunna bli mycket lönsam i framtiden. Trots dessa rikedomar är befolkningen fattig och landet underutvecklat.

Turkmenistans utrikespolitik kännetecknas av en "positiv neutralitet" och landet har undvikit regionala samarbetsorganisationer och har istället föredragit att utveckla bilaterala relationer med till exempel EU, Iran, Ryssland och USA.

Kort historisk bakgrund

Som politisk enhet är Turkmenistan en skapelse från Sovjettiden. Den ryska expansionen i regionen nådde det territorium som idag utgör Turkmenistan under 1800-talets andra hälft. Detta blev inledningen till en rysk/sovjetisk dominans över området som kom att bestå fram till Sovjetunionens upplösning och Turkmenistans självständighet 1991.

Den omvandling mot större öppenhet och ekonomiska reformer som infördes i Sovjetunionen av president Michail Gorbatjov i slutet av 1980-talet, lämnade i stort Turkmenistan oberört. Landets ledare Saparmurat Nijazov utnyttjade istället situationen för att stärka sin egen position, och valdes 1990 till president. Sedan 1999 var president Nijazov, som även kallade sig Turkmenbashi, turkmenernas fader, "president på livstid" och en stark personkult kom att utvecklas kring honom.

Efter president Nijazovs död 2006 utsågs hälso- och vice premiärminister Kurbanguli Berdimuchammedov till tillförordnad statschef. Han valdes till presidentämbetet den 11 februari 2007 i val som enligt utländska observatörer inte uppfyllde demokratisk standard. Den nya presidenten lovade att följa den politiska väg som Nijazov utstakat, men har gradvis börjat montera ned personkulten som omgärdade den tidigare presidenten. Vissa reformer har genomförts, bland annat för att återställa utbildningsväsendet som förfallit sedan självständigheten, och en ny konstitution infördes 2008 med vissa förändringar i mer demokratisk riktning, om än utan att medföra några stora förändringar i det autokratiska styret.